Lasse Strömberg på Nätet

Kyssar för en nödsignal.

När Vita Stjärnlinjens Republic avgick från New York den 22 januari 1909 med 440 passagerare på väg till medelhavet medförande hon inte bara människor utan också en stor mängd förråd till amiral Sperrys flotta som var på hemväg från sin värdsomsegling där de gjort av med stora mängder förråd till offren för jordbävningen i Messina. Republic hade bara en telegrafist, Jack Binns, ombord.

Utanför Nantucket kolliderade Republic med Florida. Florida hade mängder med flyktingar från jordbävningen i Messina ombord

Rensa luften

Binns, som överlevde olyckan, har berättat att han låg och sov i sin hytt till omkring halv sex på morgonen när han vaknade av ett förfärligt brak när, som det visade sig, italienska S/S Floridas stäv trängde in hans hytt, bara några decimeter från hans koj. Binns rusade genast in i radiohytten och skulle precis kontrollera om apparaterna fungerade när strömmen tog slut. Binns kopplade in de nödbatterer som fanns för situationer likt denna.
Man täckte Floridas stäv med presenningar
På eget ansvar sände han ut den tidens nödsignal CQD. På radiostationen Siasconsett i Massachusetts (S C) fick Jack Irwin signalen i lurarna. Han fick besked att Republic hade kolliderat och kanske skulle komma att behöva hjälp. Möjligtvis behövde det rammande fartyget - som ännu var okänt för Binns - också hjälp. Florida hade ingen radio, och inget hade hörts från henne efter kollisionen. Binns bad Jack att "rensa luften" medan han försökte ta reda på omfattningen av skadan och sin position.

Följande telegram kom från bryggan och avsändes genast av Binns: "Republic rammad av okänd ångare 26 mil sydväst om Nantucket. Hjälp ytterst behövlig."
Detta meddelande repeterades av landstationen eftersom Republics radio gick på batterier och därför hade begränsad räckvidd.

En bedrift

Så småningom fick man det andra fartyget i sikte och bedömmde att hon var mindre skadad än Republic och att hon kunde manövrera eftersom hennes maskineri fortfarande fungerade. Man gjorde också den uppskattningen att passagerarna borde föras över till Florida. Vilket också skedde utan större missöden. Bara det en bedrift i nordatlanten i januari.

Republics radiohytt, innan den blev uppriven av Floridas stäv
I den dimma som rådde, radiopejling var inte uppfunnen vid denna tid, var det som att leta efter en nål i en höstack för de många tillskyndande fartygen att hitta Republic. Jack Binns fick så småningom direktkontakt med Baltic och La Tourraine och flera hundra telegram utväxlades. På en fråga från telegrafist Bours på La Tourraine svarade han "Jag arbetar för fullt. Fartyget sjunker, men jag hänger i till slutet." Att arbeta i en radiohytt, vars skott och tak blivit raserade av en inträngande stäv, i januarikyla på nordatlanten, kan inte ha varit det lättaste.

Blixt och dunder

Men vad hände nu? Fartyget höll på att sjunka, andra båtar bar i närheten, men i dimman som rådde httade ingen den sjunkande Republic. Både Republic och Baltic hade sänt upp raketer och sprängt bomber, men ingen av dom hade sett eller hört något. Skulle Republic sjunka innan Baltic, som förgäves sökt efter dom hela eftermiddagen, kom fram. Man hade nu försökt hitta varandra under tolv timmar. Nu hade man bara var sin bomb kvar på vardera fartyget. Man synkroniserade sina klockor via radion och kom överens om att vid en given tid skulle Republics sista bomb detonera. Pang! Jack Binns lyssnade sina lurar efter Baltics svar; ingenting hade hörts.
På Baltic sprängde man sin sista bomb, som hördes, och räddningen av Republics passagerare och besättning kunde genomföras.
Nu gällde det! Baltic sista bomb skulle fyras av. Alla på Republic var tysta som möss. Pang! Jo, Binns och tredjestyrmannen tyckte sig höra ett avlägset boooom. Pejling togs ut mot det förmodade ljudet, och Binns sände instruktioner till Baltic om kursen. En kvart senare hördes Baltics mistlur i dimman och Binns sände till radiotelegrafist Tattersal: "Ni är på rätt kurs, vi kan höra er ångvissla." Det hade tagit tretton timmar för Baltic att hitta Republic. Besättning övergav nu Republic och tog sig över till Baltic. Binns gick till radiohytten och presenterade sig för Tattersal.
Kapten Sealby från Republic trodde fortfarande att fartyget skulle kunna räddas och därför återvände en mindre del av besättningen, även Binns, till Republic. Tyvärr lyckades man inte, varför order gavs att fartyget återigen skulle överges. Alla utom kapten Sealby och andres styrman Williams lämnade Republic i kaptenens båt och rodde över till Gresham. Till slut hämtades de båda kvarvarande från Republic och hon sjönk slutligen klockan tjugo i nio på söndagskväll., trettionio timmar efter kollisionen.

Jack Binns, som mot sin vilja fick uppträda på teater.

Sov klockan runt

Jack Binns hade så småningom blivit överförd till Seneca där han föll i sömn tjugofyra timmar. När han så småningom kom iland i New York blev han till sin förvåning föremål för en uppmärksamhet och hyllning som inte stod vilken hjälte som helst efter. Kapten Sealby och radiotelegrafist Jack Binns lyftes upp på axlarna av hurrande människor och fördes i triumf bort från piren. På Vita Stjärnlinjens kontor fick de hålla tal och Binns blev kysst av en mängd kontorsflickor. Han blev till och med erbjuden att uppträda i revyer. En middag hölls på en berömd restaurang mitt emot Hippodromen. Han blev då lurad att följa med in till Hippodromen för att se en vattenpantomim. När nummret var slut riktades strålkastarljuset på Binns och teaterdirektören tillkännagav att "CQD Binns" var på teatern. Han blev i detta uppdragen på scenen och där överfallen av ett femtiotal balettflickor som överöste honom med kyssar.

Journalist

I England gick det lika illa! I Liverpool blev han jagad av journalister och i sin hemstad Peterborough i Northamptonshire fick han stormande ovationer av befolkningen och borgmästaren höll tal för honom.

Senare var han två år på Adriatic under kapten E. J. Smith som förde befäl på Titanic när hon gick under. Så småningom började han arbeta som journalist på en tidning i New York till kriget bröt ut då han gick in i canadensiska flygkåren som instruktör. Efter kriget återvände han till journalistiken i New York.

Brev till Lasse

Tillbaka till Lasses hemsida

© Text och bilder får ej publiceras vare sig på papper eller elektroniskt i någon som helst form.