Lasse Strömberg på Nätet

Hur man kom överens om en internationell nödsignal.

Etern var från allra första början helt fri. Vem som helst kunde bygga sig en radiosändare- och mottagare och börja sända utan hänsyn till vilken frekvens man utnyttjade. Detta förhållande skapade en massa missförstånd och svårigheter för de som ville använda radion till yrkesmässig trafik och speciellt för de som hade att sköta dess verkligt stora potential. Nämligen att rädda liv i nödsituationer. Därför har olika konferenser hållits för att skapa ordning och reda i eterhavet.

Anarki

Ett exempel på den anarki som rådde innan radiotrafiken blev reglerad var att USA:s regering inte kunde komma i kontakt med senator Sherman, kongressens talman, Joe Cannon och andra officiella personer, som befann sig på resa i panamakanalen. Radiotelegrafisten på det fartyg de reste med vägrade nämligen -helt enligt order från sin arbetsgivare - att ta emot telegrammet från regeringen eftersom det kom via ett konkurrerande radiobolag. Något var med andra ord tvunget att göras.

Järnvägare blev sjömän

De flesta - för att inte säga alla - radiotelegrafisterna till sjöss i början av 1900-talet kom från landtjänst vid järnvägs- och telegraftjänsten. När de gick till sjöss tog de med sig sina speciella förkortningar och signaler. Exempelvis "C Q". Denna signal sändes för att påkalla alla telegrafisters uppmärksamhet utefter en telegraflinje. Signalen sändes ex.v. strax innan tidsignalen. "C Q" blev på detta sätt den vedertagna signalen för att påkalla uppmärksamhet från alla fartyg som hörde den.

S S S D D D

Den första konferensen om det nya telegrafbarnet - trådlös telegrafi - hölls i Berlin år 1903 och var en förberedande konferens för att fastställa programet till 1906 års konferens i samma stad. Vid denna förberedande konferens tog den italienska delegationen upp frågan om nödsignaler och frågan om sådana signalers förtur framför annan radiotrafik. Italienarna föreslog att den internationella nödsignalen skulle bestå av bokstäverna "S S S D D D" Man blev på konferensen överens om principen att all radiotrafik skulle avbrytas när en nödsignal mottagits, men inget beslut togs i frågan.

Avsked

I början av 1900-talet fanns det inga myndigheter som reglerade radiotrafiken till sjöss, utan det skedde genom olika radiobolag, där respektive radiotelegrafist var anställd. Marconibolaget var ett sånt bolag. Detta bolag utfärdade år 1904 en generell order till alla sin radiotelegrafister: "... skall från och med 1 februari 1904 den signal som utsändas av fartyg i nöd eller av annan anledning behöva hjälp vara C Q D." Man la också till att varje missbruk av signalen skulle resultera i omedelbart avsked. Det var ord och inga visor.
C Q D blev snabbt uttytt till "Come Quick Danger", men detta är en felaktig slutsats eftersom signalen kommit till genom det gamla - och än i dag gällande - C Q för allmänt anrop till vilket man lagt bokstaven D för distress (nöd).

Privat exploatering

Den andra internationella radiotelegrafikongressen hölls, som tidigare bestämts - i Berlin i närvaro av trettio nationer som inbjudits av kejsar Wilhelm II. Han ansåg att radions utveckling borde syddas mot privat exploatering och monopolväsen genom internationella överenskommelser. De frågor som väckte mest träta på kongressen var de om samtrafik mellan konkurrerande bolag (känns igen även idag) och valet av internationellt erkänd nödsignal.

Plågade

Amerikanarna, som plågades av de kaotiska förhållandena hemma, talad för obligatorisk samtrafik mellan olika bolag och radiosystem. De facto-monopolbolaget Marconibolaget motsatte sig naturligtvis detta. De länder som redan hade avtal med Marconibolaget, England, Italien, Montenegro och andra motsatte sig USA:s förslag. Till slut vann dock amerikanarnas förslag gehör och kongressen antog slutligen en skrivning om obligatorisk samtrafik.

Tyskt S O E

Om nödsignal var det lättare att komma överens. Tyska fartyg hade använt signalen S O E som allmänt frågeanrop. Tysklad föreslog nu att denna signal skulle bli internationell nödsignal. Kongresen invände att E i morsealfabetet består bara av en punkt (.). En punkt kan lätt missas vid mottagning på grund av atmosfäriska störningar eller nervös utsändning. Man ansåg därför att S O E borde bytas ut mot S O S, vilket i morsealfabetet sänds som tre punkter, tre streck, tre punkter. Man menade att denna signal var just så distinkt som man önskade. Signalen skulle sändas som en obruten signal: ". . . - - - . . .". Därför skrivs signalen S O S och inte S.O.S.

Ingen förkortning

Man hade lika gärna kunnat kalla signalen för V T B, I J S eller S M B. Alla dessa bokstavskombinationer sända som en signal ger samma morsekod som S O S. Därför kan här avfärdas allt snack om förkortningar hit eller dit när det gäller S O S. Den vanligaste 'förklaringen' till S O S är "Save Our Souls" (Rädda våra själar), "Save Our Ship" (Rädda vårt fartyg) eller "Send Out Succour" (Skicka hjälp). Sanningen är att S O S inte står för någonting, utan dessa förklaringar bygger på missförstånd.

Signalflaggor

Den amerikanska delegationen hade föreslagit att nödsignalen skulle vara N C, vilken var den internationella signalen för "Hjälp oss genast. Är i fara" inom den optiska signaleringen. Vad jag vet gäller denna signal än idag som nödsignal vid signalering med signalflaggor.

C Q D blev S O S

Officiellt antogs S O S genom en internationell stadfästelse år 1908, utom i USA där signalen inte blev officiell förrän 1912. Den gamla C Q D-signalen användes dock åtskilliga år efter att S O S blivit officiell. Så sent som 1912, alltså fyra år efter dess officiella stadsfästelse, använde Phillips både S O S och C Q D när Titanic gick under. Engelska radiotelegrafister beklagade också att deras gamla fina C Q D blivit utbytt mot en signal 'Made in Germany'.

Tillbaka till Lasses startsida

Brev till Lasse

Alla texter och bilder är © Lars Strömberg,. Inga texter eller bilder från dessa sidor får publiceras vare sig på papper eller i någon som helst elektronisk form.