Lasse Strömberg på Nätet

Om de allra tidigaste radiotelegrafisterna till sjöss.

När fartyget Estonia gick under en blåsig höstnatt höll det på att ske i tysthet. Fartyget sjönk så hastigt att det blev mycket lite tid över för att via VHF-radio kalla på hjälp. Nu fick man i alla fall kontakt via radion, hjälp hann skickas ut och ett 50-tal passagerare och besättningsmän blev räddade. Moderna fartyg, som Estonia, har ingen speciell radiotelegrafist - eller ska vi säga - radiooperatör ombord. Denna artikel handlar om de allra första nödmeddelanden som sändes via radio från fartyg i nöd.

Mördare

Den första nödsignalen som sändes från ett fartyg på havet utsändes år 1899. Egendomligt nog av ett fartyg som själv hade till uppgift att föra andra i säkerhet, nämligen ett fyrskepp. Det är heller inte förvånande att allmänheten gjorde stora ögon när de i början av 1900-talet läste i tidningarna om hur den notoriske hustrumördaren doktor Crippen kunde arresteras, tack vare radion, medan han flydde till Canada ombord i S/S Montrose.

Nödmeddelanden är - i sin olitterära saklighet - nog så dramatiska: "Vi överger fartyget om några minuter, livbåtarna görs i ordning. Farväl Tuckerton S K". Detta är det sista som hördes av faryget Vestris och hennes radiotelegrafis O'Loughlins när hon gick under och många människor - däribland telegrafisten - omkom.

Är gud cynisk?

Titanic lämmnar Southampton på sin jungfruresa till New York.
För att inte tala om den mest kända sjökatastrofen av dem alla, Titanic. Femton minuter skiljde från katastrof eller räddning. På ett fartyg, Carlifornian, som låg inom synhåll till Titanic hade den ende radiotelegrafisten, Evans, stängt av sina radioapparater och gått och lagt sig endast 15 minuter innan Titanics första SOS slungades ut i etern av radiotelegrafisten "Jack" Phillips. Aldrig tidigare har gudarna varit så cyniska. Aldrig har en livlina brustit så nära räddningen!
Bride räddades.
Titanic, som det stora passagerarfartyg det var, hade två radiotelegrafister, Phillips och Bride. Bride överlevde olyckan medan förstetelegrafisten Phillips omkom. Det sista meddelandet som sändes från Titanics radio löd: "Kom så fort ni kan, vårt maskinrum översvämmat ända upp till pannorna" och var avsett för Titanics systerfartyg Olympics.
I "Jack" Phillips födelseort, Godalming i Surrey finns en minnesvård uppförd av insamlade pengar från hela världen. Vården är ritad av Thackeray Turner och avtäcktes den 15 april 1914, exakt två år efter olyckan. Texten på den lyder:



Jack Phillips
DEINDE
LIBERA FIDELIS
Detta monument är uppfört till minne av
John George Phillips
ett barn av denna stad, förste radiotelegrafist på den
olyckliga TITANIC. Han dog på sin post, när fartyget
förolyckades på Atlanten den 15 april 1912


Innan flyget var passagerartrafiken med fartyg intensiv över nordatlanten. Kartan visar var Titanick sjönk

CQD

I radiotelegrafin används en förkortning "CQ" som om den uttalas litet hastigt på engelska låter som "seek you", jag söker dig. Detta är än idag signalen för allmänt anrop via radiotelegrafi. Innan signalen "SOS" blev vedertagen användes signalen för allmänt anrop "CQ" tillsammans med bokstaven D som nödsignal. D stod för distress, alltså nöd. I Berlin hölls år 1906 en internationell konferens där man fastslog att den internationella nödsignalen skulle vara " . . . _ _ _ . . ." vilket med litet fantasi kan uttydas till bokstäverna SOS i morsealfabetet. Signalen är vald på grund av dess tydlighet i samband med telegrafi. Den har alltså inget som helst att göra med någon slags förkortning, något man ibland felaktigt påstår.

Gnistsändare

Redan i december 1898 fick East Goodwins fyrskepp, som utmärkte de farliga sandbankarna vid Goodwin vid sydöstra England, utrustning för så kallad trådlös telegrafi. Redan fyra månader senare, den 3 mars 1899 klockan fyra på morgonen fick hon stor nytta av sina nya radio. Då blev hon nämligen rammad av den tyska ångaren R. F. Matthews. Den första nödsignal som någonsin utsänts av ett fartyg på havet , gnistades över till South Foreland. Bogserbåtar skickades ut och drog fyrskeppet i säkerhet.

Typisk radiohytt på nordatlanten i seklets början.
Det första fartyg i kommersiell trafik som fick radio tros ha varit den tyska ångaren "Kaiser Wilhelm der Grosse" som i mars år 1900 fick radioutrustning. Tidigare hade vissa krigsfartyg och andra mindre båtar haft radioutrustning, men bara för experiment. Den belgiska postångaren Princess Clementine, som gick linjen Ostende - Dover fick också radio år 1900. Den 1 januari 1901 fick hon god användning för sin radio då hon tillkallade hjälp för barken Medora, som gått på grund på Ratelbanken.
Ångaren Kaiser Wilhelm der Grosse fick radio redan år 1900.
Englands förste radiotelegrafist till sjöss hette F. S. Stacey och det var han som jobbade på Princessan när hennes första nödsignaler sändes ut. Nitton dagar senare råkade Princess Clementine själv illa ut då hon i tjock dimma gick på grund vid Mariakerke. Hennes radio fick då åter tas i bruk av Stacey för viktigare uppgifter än kommersiell telegramtrafik. Under de fortsatta åren i början av 1900-talet fick ett större antal fartyg i transatlantisk trafik radio.

Sjapp

Efter de goda erfarenheterna från Princess Clementine beslöt man att installera radioapparater på S/S Lake Camplain som gick den s.k. Beaverlinjen till Canada från England. Detta var den första båten i oceantrafik som fick radio. Någon radiohytt fanns inte. Ett litet träskjul slogs ihop av tunna bräder på båtdäck, ett sjapp. Radioutrustningen bestod av en tio tums gnistspole, en jordad gniststräcka, nyckel och två Tesla-transformatorer. Alltihop monterat på ett bord med grön duk. Mottagarutrustningen bestod av två kohärer och en Morse-skrivare med remsa. Två satser sexvolts batterier var monterade under bordet. Den som fick förtroendet att som den förste i atlantisk trafik sköta den s.k. nyckeln, som egentligen var en långskaftad hävstång, var naturligtvis Princess Clementines vid det här laget legendariske telegrafist F. S. Stacey.

Tyst

Lake Champlain avgick från Liverpool den 21 maj 1901 och telegrafist Stacey hade fullt upp att göra med telegram till och från Holyhead och senare med Rosslarestationen. Senare, när fartyget kommit utom räckhåll för Rosslare blev resan mer eller mindre arbetsfri för telegrafisten. Inga andra fartyg med radio kunde de möta ute på Atlanten. I Amerika fanns inga radiostationer. I Halifax kom mängder med journalister ombord för att beskriva det nya tekniska underverket. I Montreal tittade generaldirektören för det canadensiska telegrafverket på nymodigheten och insåg snabbt dess möjligheter. Återresan till England var lika tyst som utresan ända tills Lake Champlain närmade sig Irland. Stacey anropade Crookhavens radiostation på Irland som han visste skulle vara färdigbyggd sen han lämmnat England. Döm om hans förvåning när ett annat fartyg svarade, nämligen Cunardlinjens Lucania som befann sig på sin första resa sen hon fått radio installerad.

Resten av radions historia till sjöss är väl känd!

Brev till Lasse

Tillbaka till Lasses hemsida

© Text och bilder får ej publiceras vare sig på papper eller elektroniskt i någon som helst form.