Lasse Strömberg på Nätet

Ett fartyg kan på sjöspråk klassas som en 'plimsollare' eller vara 'ship shape and Bristol fashing'. Denna historia handlar om ett snålt rederi och en riktig plimsollare.

Vestris undergång väckte på sin tid en storm av förbittring, både i USA och i England. Vestris lämmnade Hoboken den 10 november 1928, destinerad till sydamerikanska hamnar. Efter hennes undergång hölls två sjöförklaringar i USA och en i Board of Trade i London. Förklaringen till detta är att hon - trots englandsregistrering - också hade amerikanskt certifikat för passagerarfartyg och att många amerikanska passagerare omkom. I Board of Trade framkom "Fartyget var för hårt lastat, så att märket låg under vattnet och att detta var en de huvudsakliga orsakerna till detta fartygs undergång och förlusten av människoliv...". Vid denna tid, när de internationella sjölagarna var tandlösa, sas det bland sjöfolk att kaptenen "... skulle ankra upp vid Frihetsstatyn och länsa sina ballasttankar för att få sitt fartyg på tillåtet djupgående". I Vestris fall lastades hon med 200 ton utöver lastmärkets maxmarkering.

Det kan vara hårt väder på nordatlanten i november. Vid sån här sjö gäller det att ha skalkat luckorna ordentligt
Radions spelade en mycket viktig roll i samband med Vestris undergång.

Vestris ägdes av Liverpool, Brazil and River Plate Steam Navigation Company och när hon avgick på sin sista resa hade hon 128 passagerare. Besättningen bestod av 198 personer, därav tre radiotelegrafister. Vid midnatt avläste man på clinometern att hon hade slagsida på mellan 3 till 5 grader. Det var vatten i kolboxarna och styrbords halvport läckte. Sjösjuka härjade svårt bland passagerarna. Nästa dag hade slagsidan ökat till 8 grader. Vinden ökade till orkan med 38 sekundmeter. Hon träffades av slagsjö som slungade tredje radiotelegrafist Charles Verchere ur stolen i radiohytten där han hade vakt. Förste radiotelegrafist Michael J. O´Loughlin och andre telegrafisten James MacDonald var i mässen och åt middag.
De återvände nu till radiohytten för att se hur det stod till. Sen gick de som inte hade vakt och la sig. Slagsidan tilltog nu från 5 till 15 grader. Klockan fyra på morgonen hade styrbords slagsida ökat till mellan 15 och 18 grader. Nu borde det absolut ha sänds ut en nödsignal. Men icke... bärgarlönen fanns ju! Kapten Careys prekära läge måste ses i förhållande till bärgarlönen. Hans händer var bakbundna av rederiet! Senare ökade slagsidan till 20 grader.

Att sjösätta en livbåt från ett fartyg med stark slagsida är inte det lättaste.
Äntligen begärde kapten Carey att O´Loughlin skulle ta en radiopejling från Tuckertons radiostation, vilket också gjordes. Slagsidan ökade efter hand till 30 grader. Nu var alla tre radiotelegrafisterna vakna, de insåg allvaret i situationen, men trots detta fick de ingen order om att sända nödsignal. Endast en begäran om skärpt uppmärksamhet från andra radiotelegrafister på fartyg i närheten hade fått order om att sända ut.
En ensam radiotelegrafist på radiokompass-stationen i Bethany Beach , Ray Myers, började dock misstänka att allt inte stod rätt till, eftersom han hade övat sig på pejling mot Vestris. Han la märke till att hon låg praktiskt taget stilla. Han anropade henne och frågade om något var fel. Hon svarade med en motfråga om var närmaste kustbevakningsfartyg var stationerat och fick svaret "Cape May". Myers frågade då om de behövde fartyget och svaret kom prompt " Inte nu, min vän."

Trots detta skickade Myers på eget initiativ ut kustbevakaren. En timme senare kom nödsignalen! När order kom om allmänt anrop (CQ) trodde både O´Loughlin och MacDonald att detta gjordes för att lugna passagerarna. Ingen hade underrättat radiotelegrafisterna om det allvarliga i situationen. Men äntligen...! Äntligen kom order om att SOS skulle sändas. Signalen erkändes av Tuckertons radio, som återutsände den. Femtiosex fartyg loggbokförde Vestris nödsignal. Både O´Loughlin och MacDonald arbetade nu vid radion. Den ene skötte radion och den andre telefonerade till bryggan om de meddelanden de tog emot.

Här följer utdrag ur olika radiologgar:


09.56   SOS SOS SOS från S/S Vestris. 

        Positionsangivelse.

10.15   Tuckerton begär in positioner från alla 

        fartyg i närheten av Vestris.

10.20   S/S Santa Barbara meddelar Tuckerton

        att hon kan nå Vestris 19.30

10.30   SOS från Vestris "anhåller enträget om hjälp. 

        Redan 30 graders slagsida. Behöver omedelbar hjälp."

10.40   Telegram från rederiet "Telegrafera oss genast 

        era svårigheter."

10.40   S/S Ohiu Maru meddelar att hon är 135

        distans minuter från henne och kan hjälpa.

        Vestris svarar "Kom genast med högsta möjliga

        fart."

10.50   Tuckerton samanställer alla fartygs-

        positioner som kommit in.

10.55   Kapten Carey svarar rederiet via Tuckerton,

        att Vestris "... ligger bi sedan i går middag, i natt 

        ökade styrbords slagsida till 32 grader, omöjligt att

        komma någon vart. Sjön tämligen grov." Till detta 

        la  radiotelegrafisten till: "Det blir allt värre,

        fartyget ligger med huvuddäckets reling i vattnet."

11.00   Tuckerton ber Ohio Maru gå med högsta möjliga

        fart. Japanen svarar "Kommer fortast möjligt, beräknar 

        vara där 17.00" Flottans varv i Brooklyn telegraferar 

        till Vestris "Jagaren Davis skyndar till er hjälp." 

11.03   Vestris svarar "kom fortast möjligt, vi behöver 

        omedelbar hjälp."

11.04   S/S Creole frågar "Fartygets tillstånd och antalet 

        människor; vi är 155 distansminuter eller 11 timmars 

        gång från er."

11.05   Flottans varv i Brooklyn begär detaljer.

11.07   "SOS SOS SOS, kom genast vi behöver 

        omedelbar hjälp, måste gå i båtarna vilken minut 

        som helst."

11.12   Santa Barbara meddelar att hon kan vara 

        framme 23.00 samt börjat ta radiopejling på Vestris.

        Senare säger hon "Ni är rakt föröver."

11.20   Jagaren Davis meddelar att hon är på 140

        distans minuters avstånd och ber om detaljer och

        art av den hjälp som önskas.

11.27   Rederiet svarar på kapten Careys radiogram

        "Förenta Staternas jagare Davis skyndar till er hjälp."

        Detta  var det sista som utväxlades mellan rederiet

        och Vestris.

11.40   O´Loughlin tar radiopejling från New Yorks 

        hamns grupp av radiokompass-stationer. Han ber om

        ursäkt "Det är svårt att arbeta med denna slagsida. Vi

        gör nu livbåtarna klara."

11.45   S/S Berlin meddelar att hon kommer till hjälp.

11.48   "Vi ligger med styrbords reling i vattnet" från

        Vestris.

11.50   Cedric och Berlin meddelar Vestris att de be-

        räknas vara framme 22.00.

12.00   Tuckerton begär att alla fartyg ska sluta med

        radio sändningar. S/S American Shipper meddelar

        att hon snabbt minskar de 120 distansminuterna mel-

        lan sig och det sjunkande fartyget.

12.15   Vestris meddelar Tuckerton "Det är illa nog i

        den här situationen, för att inte tala om fartygets läge;

        kan knappast stanna och ta emot." (Trots detta stan-

        nade O´Loughlin, Mac Donald och Verchere kvar på

        sina poster.)

12.30   "SOS SOS SOS vi måste snart överge fartyget."

12.45   Santa Barbara meddelar att hon kan nå Vestris 

        klockan 19.30. O´Loughlin meddelar Tuckerton att 

        strömmen håller på att ta slut. Ber Tuckerton lyssna 

        till hans reservsändare.

13.03   Vestris begär pejlingar från New Yorks radio-

        kompass-stationer. 



Tuckertons radiostation, som den ser ut numera.
13.10 Vestris till Tuckerton "Vår ånga slut, effekten går ned, använder nödsändaren, var god lyssna på den." 13.15 Vestris provar nödsändaren. Tuckerton svarar OK. 13.15 USA:s slagskepp Wyoming meddelar Vestris att hon kommer fram vid 02-tiden nästa morgon. 13.17 "Kan inte vänta längre, ämnar överge fartyget." från Vestris. 13.20 Vestris hörs mottaga pejlingsuppgifter från Cape Maygruppen. Signalerna från nöd- sändaren godkänns som OK. 13.27 Tuckerton återutsänder Cap Mays pej- lingar till alla fartyg. 13.29 Styrkan hos nödsändaren avtar. Tuckerton har svårt höra Vestris. En svag viskning går dock fram: "Vi överge fartyget inom några minuter, gör livbåtarna klara nu." En kort paus och därpå "Farväl Tuckerton S K". Detta var slutet inte bara för Vestris utan även för hennes förstetelegrafist O´Loughlin. 13.35 Tuckerton vidarebefodrar upplysningen att Vestris övergivits till Flottans varv i Brooklyn och föreslår att Flottans varv som kontrollerande station tillåter normal radiotrafik. 13.38 Flottans varv i Brooklyn sänder signalen "allt klart".

Några kommentarer från de vittnesmål som avgas av andra radiotelegrafister vid sjöförklaringarna:

"Hur han lyckades fortsätta med sitt arbete under såna förhållanden, är mig en gåta. Han måste ha stått på huvudet för att sända med den gamla hojen lutande 39 grader"
"Vittnesmål från okänd radioman vid sjöförklaringen i England".

Sjön störtar in på däck...
"Jag skulle vilja tillägga, att jag var oerhört imponerad av det sätt, på vilket Vestris radiotelegrafist klarade den mycket svåra situationen. Han sände ett fulländat morsespråk in i det sista, och det fanns inte ett spår av panik eller ens nervositet i hans utsändning. Det var alldeles uppenbart, att det sista han tänkte på var sig själv."
"Radiotelegrafisten på S/S Guido".

"O´Loughlins utsändning var fulländad, lugn och jämn ända till slutet."
"R.L. Etheridge"

Vestris undergång krävde 153 människors liv.

Brev till Lasse

Tillbaka till Lasses hemsida

© Text och bilder får ej publiceras vare sig på papper eller elektroniskt i någon som helst form.