Lasse Strömberg på Nätet

Eld ombord i Volturno, ett drama i full orkan.

Volturno var ett litet fartyg på 3 600 dwt, det befraktades av rederiet Uranium, som skötte emigrationstrafiken mellan Rotterdam och Amerika. När hon brann mitt ute på Atlanten, med 564 passagerare och en besättning på 93 man, fick allmänheten åter igen höra talas om radions värde för fartyg i nöd.

Panik

Volturno hade avgått från Rotterdam den andra oktober, destinerad till Halifax och New York. Vid branden gick 132 människoliv förlorade, men detta berodde till stor del på panik och förhastade åtgärder. Förutom sina emigranter hade hon också en last bestående av olja, torvströ, vin, gin, halmfodral, juteväv, lump, bariumoxid och diverse andra kemikalier. Inte något en ansvarsfull befälhavare tar ombord på en båt med så många passagerare. Om han får bestämma själv.

Branden upptäcktes i främre lastrummet klockan fem i sju på morgonen torsdagen den nionde oktober när fartyget befann sig 1260 sjömil från England. Det förflöt bara tjugofyra timmar från upptäckten av branden till dess fartyget övergavs, men under dessa timmar utspelade sig såna scener och tragedier att antikens dramer står sig slätt.

Rena rama självmordet

Sex livbåtar firades ned, fyra krossades mot fartygssidan innan de nådde vattnet, två drev bort och försvann i orkanen. Att fira ner livbåtar från ett brinnande fartyg i full orkan är rena rama självmordet. Man får förstå att den mest oförfärade emigrant tappade modet.

Kapten F. J. D. Inch gav order att nödsignal skulle sändas så fort branden hade upptäckts. Livbåtarna svängas ut över relingen, och livbälten delas ut bland passagerarna. En explosion skadade styrinrättningen och slängde kompassen ut nakterhuset. Lågerna steg 20 meter upp i luften och närmade sig bryggan. Livflottar vid förmasten fattade eld. Stagen till antennen, från vilken S O S sändes, brändes av. Radiotelegrafist Seddon hade svårt att ta emot eftersom nedledningen från antennen var avbränd och blev jordad. Andre styrman Lloyd flyttade antennen till en mast. Där svimmade han av rök och hetta och föll i däck, men kom till sans senare.

Det första fartyg som besvarade Volturnos S O S var Cunardlinjens Carmania och hon satte i den svåra sjön upp farten till 20.9 knop. Trots detta slingrade hon betydligt i sjön. Den brinnande Volturno blev synlig vid 11-tiden och vid tolvtiden la sig Carmania i närheten.

Försvann för alltid

Helvetet har brutit ut ombord. Frågan är om inte brand ombord är det absolut värsta som kan hända ett fartyg till havs.
Båt nr 2, med förste styrman som befäl, firades ned med tjugotvå passagerare, städerskor, rorsman och chefssteward ombord. Den kantrade när den nådde vattnet och alla dess passagerare kom i vattnet, några sågs kravla sig upp i den på nytt. Den drev bort i orkanen och försvann för alltid. Båt nr 6, med fjärde styrman som befäl, firades ned fullastad med passagerare. Den kom ner utan missöden och drev bort i stormen för att aldrig mer höras av. Båt nr 7 kom också ned i sjön utan missöden, men den drev in under det brinnande fartygets aktervalv och lyftes upp av en stor sjö innan den hann gå klar, och båten och dess passagerare krossades. Nu fick kapten Inch höra av radiotelegrafisten Seddon att Carmania var på väg, och då beodrade han att alla räddningsförsök tills vidare skulle stoppas. 120 liv hade redan gått förlorade, så man kan förstå att försämmningen bredde ut sig på den eldhärjade ångaren.

På Carmania insåg man nu allvaret i situationen och man beslöt att inte förlora någon tid utan valde ut en frivillig besättning till en livbåt. Pumpade ut olja för att få sjön sluta bryta. Båten firades ned utan missöden och rodde iväg. Två timmar senare kom den tillbaka. Stormen och vågorna hade gjort det omöjligt att närma sig Volturno. Den uttröttade besättningen togs åter ombord på Carmania.

Sex båtar gick förlorade

Under tiden var de bägge radiotelegrafisterna, Seddon och Pennington i Volturno, i kontakt med ett tjugotal andra fartyg. Radiohytten var het och fylld med rök, men de lyckades hålla ut. Elva fartyg var nu på väg mot Volturno. Man sände ett desperat meddelande till Carmania att man måste försöka få en lina mellan sig så en båt kunde dras mellan de bägge fartygen. Eller att en 'breeches buoy' (byxboj) kunde riggas så man kunde överföra besättning och passagerare. Kapten Barr på Carmania ansåg detta fullständigt uteslutet. I stället släppte han sex båtar att driva ned mot Volturno, men alla sex drev förbi och gick förlorade. På eftermiddagen hade flera fartyg kommit fram till den brinnande ångaren och flaggor från England, Belgien, Ryssland, Tyskland, Frankrike och USA lystes upp av eldens gula ljus. Vid fyratiden sände Volturno en allmän signal till alla fatyg i närheten "Kom så fort som möjligt. Vi går under vilken minut som helst. Hon börjar ge sig". Däcken började, av hettan, få fantastiska former.

Nu var läget desperat. Kapten Inch föreslog via radion att någon av de andra fartygen skulle gå upp i lä och låta en bemannad båt i en lina driva mot Volturno. Sedlitz försökte, men den våldsamma sjön gjorde det omöjligt, varför den återvände. Klockan nitton sände Volturno per radio till de försammlade fartygen att "göra någonting". Volturnos däck var så heta att skosulorna brändes bort på dem som rörde sig på båten.

I ren desperation beslöt man nu att andre styrman Lloyd skulle demonstrera för de omkringliggande fartygen att det gick att göra något. Volturnos sista sjövärdiga båt gjordes i ordning och fyra man lyckades få ut den från sidan utan misslyckanden.. Seddon meddelade per radio att den var på väg och bad de andra hålla god utkik efter den.. Mot alla odds lyckades den nå fram till 'Grosser Kurfurst'. De första från Volturno hade räddats! Det hade tagit fyrtiofem minuter att ro över till tysken. Man meddelade Volturno att fyra man räddats, och beslöt därefter att börja med ytterligare räddningsförsök.

Seddon hade per radio fått kontakt med en tanker - Narrgansett - och hon var nu på väg för att pumpa olja på vattnet för att på så sätt dämpa sjön inför den överföring som ändå - förhoppningsvis - måste komma att ske. "Vi är på väg med mjölken" svarade Narrgansett skämtsamt. Tankern kunde - trots högsta möjliga fart - inte nå platsen före gryningen. Vid halvtiotiden steg en väldig låga mot himlen och kommandobryggan förstördes. Elden hade nått förrådet av raketer, ljudbomber, och costenljus som förvarades på bryggan. Många på Volturno trodde att deras sista stund var kommen, och kastade sig i havet i desperation. Alla dessa omkom.

"För Guds skull"

<
Sida vid sida låg en gång i tiden de stora atlantjättarna i Shouthampton-dockan och gjordes i ordning för färden över till nya världen.
Explosionen förstörde Volturnos antenn. Det sista radiomeddelandet som hördes från henne var "För Guds skull skicka några båtar till oss eller gör någonting". I sanning ett desperat budskap.

Nu började faktist flera av fartygen runt Volturno skicka båtar, men passagerarna vägrade hoppa, så flera båtar fick återvända utan räddade. Slutligen började verkligen en del män att hoppa. Bland annat en rysk operasångare - som uppenbarligen ändå lärt sig något av skeppsetiketten - eftersom han innan han hoppade uppsökte kapten Inch och utverkade tillstånd att lämmna fartyget. I dagningen hade stormen bedarrat så pass att man kunde börja överföringen i stor skala.

Kapten Inch - tillsammans med Seddon och det övriga befälet, en kock, och en hund - var de sista som lämmnade Volturno klockan åtta på morgonen den 10 oktober, tjugofem timmar sedan elden brutit ut.

På kvällen den sjuttonde oktober kom den holländska tankern Charlois till platsen. Det brann ännu litet i vraket. Man skickade över några man. De hittade några förkolnade lik i skansen av besättningsmän som blivit instängda när branden börjat. Charlois besättning öppnade bottenventilerna och lät Volturno få en sista viloplats på Atlantens botten.

Lasse Strömberg.