Lasses blogg

Ny nyhet eller gammal skåpmat? Det kan man fråga sig när DN idag på den internationella minnesdagen av förintelsen presenterar siffror över judehatet i Tyskland.

Vi får lära oss att i Tyskland är så många som var femte tysk ”latent antisemit”, vilket också uppges vara ett europeiskt medelvärde. Är detta en överraskning?

Rätt omgående efter kriget gjorde ockupationsmakterna en opinionsundersökning om hur tyska folket ställde sig till den tidigare nazistiska regimen. Det visade sig överraskande nog att folket även då hade stort förtroende för den besegrade regimen.

Det kan tyckas konstigt att folket hade fortsatt högt förtroende för den regim som orsakat dem den största katastrofen någonsin. Men det är ingenting att förvånas över. Den enda regim de i princip kände till var ju den nazistiska.

Hur skulle de kunna känna förtroende för något annat styre när de i åratal matats med negativ propaganda om alla andra politiska system än nazismen? Även efter kriget, när det borde stått klart för varje tysk att det inte var judarna som orsakat folket det lidande de just genomlevt så ansåg en alltför stor del av tyska folket att katastrofen var judarnas fel.

Enkla förklaringar till komplicerade skeenden är alltid välkomna.

Vi ska alltså inte förvånas över att det finns en antisemitism under ytan bland stora delar i det tyska folket. Inte minst bland lågutbildade och äldre män. Allstå de grupper som också står för en allmän främlingsfientlighet. Även i Sverige.

Vi behöver bara tänka på Bondeförbundets (nuv Centerpartiets) riksdagsman Otto Wallén som stod i riksdagens talarstol och sa att han var stolt över sin antisemitism. Han representerade då en stor allmän borglig uppfattning i Sverige.

Någon tycker kanske att det är konstigt att den tyska antisemitismen ändå är lägre än i länder, som Polen och Ungern. Gör inte det. Den som kan sin historia förvånas inte. Vi vet att judehatet var, och är, omfattande även utanför Tyskland.

När det begav sig blev ju till och med tyskarna själva förvånade över med vilken frenesi folken i Baltikum deltog i dödandet av judar. Estland förklarades till och med judefritt innan den industriella förintelsen sjösatts i Tyskland och ockuperade länder.

Vi här i Sverige kanske borde förvåna oss över att de krigsförbrytare och skyldiga till folkmord som flydde från Baltikum till Sverige när länderna befriades av Sovjet inte blev straffade när deras brott klargjordes för svenska myndigheter.

Vilket är väl skildrat i boken ”Purgatorium, Sverige och andra världskrigets förbrytare”, av forskaren Mats Deland. Bara baksidestexten på boken (forskningsrapporten) tvingar en att tänka till:

Bilden på omslaget till boken Purgatorium visar letter som bevakar judar som ska dödas i Liepâja i Lettland.

”Sverige har allt sedan andra världskrigets slut utmärkt sig för sin ovilja att ställa krigsförbrytare inför rätta. Allt tyder på att åtskilliga av förintelsens och de nazistiska våldsbrottens förövare fann en trygg hamn i Sverige. Regeringen hjälpte aktivt flera misstänkta förbrytare att komma undan, och underrättelsetjänsten anställde veteraner från avrättningskommandon.”

Bokens över 400 sidor är tyvärr rätt tunglästa, och man tvingas inse att demokratin och rättssäkerheten i Sverige nog inte stämmer med den allmänna uppfattningen. Kunskap är dock inte tungt att bära, och bara de ytterligare 130 sidorna med noter är väl värda jobbet.

Varför ställde i Sverige krigsförbrytare till svars? Enkelt, det hade nämligen betytt att Sverige varit tvingat att erkänna att de enda som trovärdigt bekämpade nazismen hade rätt. Gissa vilka – om ni vågar!

Det vill man absolut inte!
Hellre fria krigsförbrytare.

./.