I den borgerliga världen är förlorare inga man ska bry sig om. En borgare vill inte ens ta i en förlorare med tång. Det har demonstrerats fullt ut i samband med Littorins sexaffär.
Det är en absurd upplevelse att se hur Moderaterna så totalt sågat av sina kontakter med sin tidigare arbetsmarknadsminister. Ingen ställer sig upp och åtminstone försöker säga något positivt om Sven Otto Littorin.
Ja, på moderaternas partiexpedition i riksdagen säger man sig inte ens veta om han fortfarande är med i partiet. Det är vad jag kallar avståndstagande i världsklass. Åtminstone något som Moderaterna kan skryta med som världsmästare.
Johanne Hildebrandt skriver i Aftonbladet:
”De borgerliga, som ständigt kört ned Tobleroneaffären i halsen på Mona Sahlin trots att den inträffade för en evighet sedan, försökte tiga och distanserna sig från Littorin. De skyfflade blixtsnabbt undan honom från offentligheten, flög honom till fastlandet med regeringsplanet och sedan raderades hans person från rullor och dataregister med en effektivitet som inte skådats sedan Stalins dagar.”
Så sant som det är sagt!
Även om Stalin inte lyckades lika bra som Moderaterna med Littorin.
Vem är egentligen förvånad? Hela den borgerliga, och i synnerhet den moderata, ideologin går ju ut på att inte ta någon som helst hänsyn till förlorare. Det må gälla avslöjade sexköpare, arbetslösa eller sjuka. Ja, till och med ungdomar med låga betyg. Alla är de att anse som förlorare och ska som sådana betraktas och hanteras.
Det finns dock ett problem för borgare med att alltid strunta i att ställa sig upp för sådana de anser som förlorare, nämligen att en och annan av dem själva kan komma att hamna i samma fålla som alla de andra förlorarna.
Även en borgare kan bli sjuk, arbetslös eller rent av komma att må så dåligt privat att han går ut och handlar litet sex för 2000 kronor som tröst.
Förlorare är inget värda i den borgerliga världen.
Det kommer Sven Otto Littorin att bli pinsamt medveten om.
Den insyn allmänheten nu fått i sexköpsbranschen visar också att sexköp även i fortsättning inte kommer att vara en bransch för det vanliga arbetande folket utan som hittills mest kommer att vara något för den så kallade eliten, såsom polischefer, politiker och näringslivshöjdare och en och annan småföretagare som kan fuska med skatten.
Vinnare kan bli förlorare, då gäller det att ha politiker som ser till fler än vinnarna!
./.
AB, 1, 2, 3, 4, DN, 1, 2, 3, SvD, Dagen, Jinge, Motvallsbloggen, Jonas Sjöstedt
Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, Moderaterna, lögner, sanningar, förlorare, politiker, vinnare, eliten, sex, sexaffärer, näringslivet, skatter, skatt, pengar, polischefer, arbetslösa, sjuka, betyg, borgare, Reinfeldt, Stalin, moderater, partier, sexköpare, prostitution, Mona Sahlin, Toblerone, näringsliv, företagare, skattefusk, eliten, regeringsplanet, statsminister,
Inlägg (RSS)
Lasse skriver:
Även en borgare kan bli sjuk, arbetslös eller rent av komma att må så dåligt privat att han går ut och handlar litet sex för 2000 kronor som tröst.
Undrar om de är tillräckligt intelligenta för att förstå det?
Kerstin:
Jag tvivlar faktiskt på de förstår det.
Så sant.
Men varför röstar en flykting och/eller arbetslös sjuk person på M?
Varför röstar en lågavlönad USKA på M?
Ger det någon sorts inre status och gemenskap och hopp att kanske någon gång tillhöra skojarna?
Knickedick:
Svaret är nog rätt självklart: de är offer för en mycket effektiv propaganda. Utförd av en press som till 98,5 procent är borgerlig. Lägg därtill en näve okunskap så har du svaret.
”Men varför röstar …”
Något ska de rösta på, M är relativt hederligt som parti, visst har de lite vidlyftig retorik men vilket parti har inte det. M sviker inte, M levererar troget till de sina, de sviker inte de sina.
Jag önskar jag hade haft ett sådant parti att rösta på.
När man sviker de sina och levererar till motståndarna då har man ingen moral. Det är vad de som säger sig stå på de mångas sida nu gjort i närmare eller kanske drygt 30 år, förespeglande den ekonomiska nödvändigheten definierad av de förmenta motståndarna eller som Maggie sa TINA.
Det finns inget som helst i det som Sahlin och Östros sagt om de grundläggande ekonomiska fundamenten i samhället som på minst sätt antyder att det skulle bli någon förändring på detta.
SAP gick till val på en vänsterplattform 1982, när man väl vunnit bedrev man en hårdare åtstramningspolitik än förmodligen de borgerliga skulle vågat sig på. När folk röstade bort den borgerliga arbetslöshetspolitiken 1994 fick man bara mer av samma vara av SAP. Ingen som helst politik för att få folk i arbete igen.
När man under 80-talet fört över från de mpnga till de få i stor omfattning belönades nyckelpersonerna i den sk kanslihushögern väl av motståndarna med välbetalda positioner, likaså vet man att gynna välgöraren Persson. Hur skulle det se ut om man inte lönade dem som tjänat en väl.
Det finns överhuvudtaget ingenting som antyder att en regering ledd av Sahlin och Östros skulle i grunden förändra denna utveckling.
lasse:
Det viktiga är pilens riktning. Jag tror faktist inte att de rödgröna skulle prata om en arbetslinje och sedan se till att arbetslösheten ökar med rasande fart. Inte heller tror jag de rödgröna skulle gå ut och säga att man ska minska bidragstagarna och sedan med berått mod föra en politik som ökar antalet bidragstagare.
Modraterna levererar till de sina, det måste man hålla med om. Synd bara att de inte talar om för de andra vad detta kommer att innebära i praktiken.
”Språkfilosofiskt är ordet arbetslinjen en så kallad kvasitranscendental, det vill säga ett ord som skenbart för upp resonemang till en högre nivå, men som i själva verket inte säger något alls. Sådana ord är användbara i retorik, men knappast i vardagsspråk, där dialogsituationen gör att oklara begrepp snabbt måste redas ut.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetslinjen
Arbetslinjen var tidigare att de som av den förda ekonomiska politiken slagits ut från den ordinarie ekonomin inte skulle få sitta och rulla tummarna utan aktiveras på olika sätt. Egentligen ett substitut för att man inte vill föra en ekonomisk politik som faktiskt skapar full sysselsättning.
Sahlin och Östros är förespråkare av den nyliberala kvasiekonomiska idéer om att det offentliga ska ha överskott. Detta kan fungera men det förutsätter att landet har överskott i sina utrikesaffärer så att den privata sektorn inte dränerar sin balansräkning. Vi har ju regelbundet stora överskott i exporten men detta sprids inte jämnt och stimulerar den inhemska ekonomin. Exportindustrin producerar allt mer med allt färre anställda. Enligt teorin borde dessa stora överskott ha stärkt kronan och ökat svenskens köpkraft och överskottet minskat, men det händer inte, det kan förmodligen ha att göra med att dessa överskott gynnar landets ekonomi generellt.
När det offentliga har överskott har den privata sektorn ett exakt lika stort underskott. Eftersom exportöverskottet inte sprids jämnt så innebär deras överskott en åtstramning av ekonomin, man drar in köpkraft som sen gödslas på+ de finansiella marknaderna. De har överhuvudtaget ingen ekonomisk ide om hur full sysselsättning ska skapas. Att prata bombastiskt om arbetslinjen skapar inga jobb man måste ha en ekonomisk teori om hur produktion och konsumtion ska ökas så det finns arbete åt alla som vill ha.
”Pilens riktnig” och att välja det minst dåliga hör man i varje val. Bara valet vinns så kan det bli tid för att kritsera, men nu är det ju så att det aldrig inträffar, alltså att det blir tid för omprövning. Varför skulle Sahlin/Östros vara annorlunda än det vi fick med S på 80-talet och sen 90-talet undrar jag. Jag har inte sagt att det skulle föras en politik så ”arbetslösheten ökar med rasande fart”, det allra minsta jag förväntar mig av någon som kallar sig arbetarparti är att de för en politik så arbetslösheten minskar tydligt och rejält i en stadig takt.
Det är ju faktiskt så att Sahlin framhåller Perssons tid som någon sorts ideal att efterlikna. Alltså över 6% öppen arbetslöshet på kulmen av en högkonjunktur och en hel del som behövde socialbidrag etc. Om det ska föreställa en politik i de mångas intresse.
Ja det finns ju nu mera otaliga exempel på hur specifikt Moderaterna uppträder när någon visar det minsta tecken på svaghet inom partiet, då kommer hyenainstinkterna direkt fram. Jag tänker t ex på hur Kristina Axén Olin behandlades och hur riksdagsmannen Per Bill (M) precis på samma sätt som Littorin av Reinfeldt skickades upp helt ensam på en presskonferens medan Reinfeldt höll sig undan. Dessutom var det ju nästan synskt det som Moderaterna tidigare informationschef Lena Magnergård skrev om den Moderata kulturen strax före Alemdalsveckan ”Fredrik Reinfeldt och hans grabbklubb är hänsynslösa mot partiets kvinnor” – nu fick även Littorin känna av sin egen medicin.
http://gt.expressen.se/Nyheter/1.132845/reinfeldt-tvingade-fram-bill
http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/04/moderaternas-f-rra-informationschef-fredrik-reinfeldt-och-hans-grabbklubb-r-h-nsy