Det kan också poängteras att räntesynen var en slutsats som dragits av lärda män i den katolska kyrkan, inte någonting som ingår i kristen tro i sig självt. Det var en kyrklig moralregel/lära, inte en trosfråga. Att en sådan avskaffades för 300 år sedan betyder knappast att den katolska kyrkan skulle tumma med någonting så jämförelsevis centralt som äktenskapet. Det måste också påpekas att den svenska statskyrkan och den katolska kyrkan hade varit åtskilda i 200 år när det skedde; det givna exemplet är egentligen knappast relevant för vad den svenska protestantiska kyrkan lär göra ytterligare 300 år senare.

Jag kan inte minnas att den svenska Lutheranska kyrkan skulle ha varit emot ränta på lån till att börja med, det finns ju inte direkt något överväldigande stöd för det i Bibeln och protestanter/Lutheraner är rätt fixerade vid vad som står däri.

Med allt detta sagt om hålen i resonemanget som framfördes i artikeln i DN så är det inte nödvändigtvis fel att dra slutsatsen att just den svenska kyrkan är böjlig och foglig för opinion. Den har varit föremål för omfattande politisering och det är rätt talande att de sju riksdagspartierna ställer upp i valen till kyrkofullmäktige. Det blir sekulära ideologier och opinionssvängningar som bestämmer vad som är rätt och fel ”enligt kyrkan”, inte teologiska resonemang och bibliska ”fakta”.

Den eviga sanningen? Tja, den är ju ändrad gång på gång. Så du behöver inte oroa dig. Men det är bra att du håller med om att religionen bara handlar om makt. Och inget annat!

Tack och lov finns det andra församlingar (och då menar jag inte sekter) som inte böjer sig för homo-lobbyister och andra depraverade påtryckningar utan följer den eviga sanningens budskap.