Det går att säga att inbördeskrig är värre än ”vanliga” krig. Dels är fienderna ofta mer hatiska till sina fiender än man är i krig mellan nationer. Dels är ofta en av parterna överlägsen den andra, vilket när striden är över ofta leder till hat och osämja mellan grupper i samma samhälle under lång tid. Det finländska inbördeskriget 1918 är ett bra exempel som än i denna dag lägger sin skugga över vårt broderfolk.
I Libyen fortgår inbördeskriget med oförminskad styrka. Får man tro rubrikerna har Kadhafis styrkor återtagit flera av de tidigare av rebellerna intagna städerna.
Uppenbarligen har diktatorn någon form av stöd annars borde han nog ha fallit vid det här laget.
”Vad ska vi göra, frågar sig en av rebellsoldaterna om man får tro Aftonbladet. Sedan konstaterar samma rebellsoldat att ”De har mycket modernare utrustning än vi”.
Just det, troligen har Kadhafis styrkor bättre vapen på marken nu när han flygvapen är utslaget och mer eller mindre pulvriserat av NATO-alliansens styrkor.
Men hur kommer det sig att han har så mycket bättre
utrustning? Vem har under 42 år försett honom med vapen som kan användas att underkuva delar av befolkningen med?
Tja, Sverige har sålt om inte vapen, så åtminstone utbildning i konsten att sköta vapen till Kadhafis militär. Frankrike har så sent som förra året sålt vapen till Libyen för miljarder euro. Vad trodde de? Skulle inte vapnen användas?
”Ingen hjälper oss. Vad ska vi göra”, frågar sig samme rebellsoldat? Ja, det är en bra fråga. Men han har ju fel. Oppositionen får ju hjälp med att bomba sina landsmän och nu talar västvärlden om att förse rebellerna med nya och modernare vapen.
Vad blir resultatet av det på litet sikt? Givetvis kommer Kadhafi att besegras, det gör han oavsett om oppositionen får vapen eller inte. Det blir bara en fråga om tid. Fler vapen blir fler döda. På bägge sidor. Både av civila och militärer, barn och gamlingar.
Problemet som vapen inte kan lösa är vad som händer när vapnen tystnat och de hjältemodiga bombfällarna i sina flygplan åkt hem:
Hatet mellan Libyerna blir kvar.
./.
AB, 1, SvD, 1, DN, 1, 2, SVT, Motvallsbloggen, 1, Teckentydaren, Björnbrum, Frasse, Sjöstedt, Gilly
Andra bloggar om: Libyen, hat, krig, inbördeskrig, rebeller, opposition, flygplan, bomber, hjältar, bombfällare, Kaddafi, Gaddafi, Kadhafi, militärer, civila, hjälp, vapen, Frankrike, Sverige, befolkning, Finland, döda, utbildning, flygvapen, städer, barn, gamlingar, äldre, broderfolk, strider, Finland, fiender, JAS
Inlägg (RSS)
//Det finländska inbördeskriget 1918 är ett bra exempel som än i denna dag lägger sin skugga över vårt broderfolk.//
Ja, det skedde en viss rehabilitering under vinter/fortsättningskriget när man vågade skicka vänstermänniskor till fronten….dom stred precis som alla andra för livet.
Sedan har man tigit om 1918 till murens fall.
Ungdomen i Finland är historielös.
Egentligen: Historieundervisningen tog slut 1917,möjligen finns någon nytändning nu.
Men min generation har fått leva med hjältemyterna eller så pratade man med granngubbarna som fick en lust att berätta i 85-årsåldern. Därav forskade man (jag) lite själv.
Dom är alla döa nu.
”Han behagade stupa” avslutades många berättelser lite lakoniskt med…. men bakom berättelserna skymtade skräcken,sömnlösheten och annat obeskrivligt som veteranerna levde med i minst 40 år.
Jag är tacksam för berättelserna.
Jag tror det blir så i Libyen.
I Sverige finns ingen hjältetradition, Kalle dussin räknas inte. ;)
[...] som bloggar mot kriget och bombningarna i Libyen: – Lasses blogg, här, här och här – Biology & Polititics, här, här, här, här – Pierre Gilly, här, [...]