|
I dessa yttersta dagar av löner, bonusar och pensionsavtal är det åtminstone en person som håller huvudet kallt och ser klart vad saker och ting beror på. Nämligen Lars Ohly! Partiledaren för Vänsterpartiet slår huvudet på spiken i en debattartikel i Expressen när det gäller eliternas förmåga att utan att skämmas ger sig löne- och pensionsförmåner som det för vanliga löntagare inte ens lönar sig att drömma om. Jag tror han är helt rätt ute när han säger att ”Jag vet att jag talar för många när jag säger att vi som är aktiva i arbetarrörelsen kräver att våra ledare inte ska ha fantasilöner, orimliga förmåner eller alltför generösa pensionsvillkor.” När fackets höjdare jämför sig med näringslivets chefer, som också lever i en helt annan värld, jämför de sig med fel jämförelseobjekt. Det rätta för fackrepresentanter måste alltid vara att jämföra sig med ett genomsnitt av medlemmarna. |
Själv anser jag att fackföreträdarna ska ha samma löner och förmåner som de lyckas förhandla fram åt sina medlemmar. Varken mer eller mindre. Det finns liksom ingen orsak att bara för att man företräder många ska man ha högre lön och bättre förmåner. Lars Ohly drar den helt korrekta slutsatsen att ”Vi som har förtroendeuppdrag för arbetarrörelsen får aldrig tappa fotfästet och förlora kontakten med dem som vi är satta att representera. Risken för detta är uppenbar om man kvitterar ut årslöner kring miljonen och dessutom tillskansar sig extremt förmånliga pensionsvillkor.” Jag skulle vilja påstå att Lars Ohly är litet väl försiktig när han säger att det finns en risk att förlora kontakten med sina medlemmars situation när man lever på helt andra nivåer än de man är satt att representera. Det finns ingen risk — det kommer att hända! |
Exp, 1, AB, 1, SvD, 1, 2, 3, DN, 1
Andra bloggar om: Lars Ohly, LO, Wanja Lundby-Wedin, fackföreningar, löner, bonusar, pensionsavtal, pensioner, folket, eliter, fackpampar, Vänsterpartiet, förmåner, medlemmar, facket, näringslivet, förtroendeuppdrag
Inlägg (RSS)
Man kan ju ge dem en grundlön baserad på snittet för fackmedlemmarna de företräder och sen kan man ge dem bonus(givetvis en mycket modest sådan) som baseras på hur framgångrika de varit på att förbättra arbetarnas villkor. På så vis kämpar de för medlemmarna OCH sig själva!
Själv förstår jag inte hur en bonus kan vara en morot för någon som redan har en månadslön som kräver en ansträngning för att bränna på en månad. Det är ju som att motivera en inuit med löften om mer snö!
Martin:
Just det. Precis vad jag tycker också, förutom det där med bonus. Lön räcker!
Ja, inte nog att hon går tidig i pension, har hög lön, så anser hon att man månste betala vd:ar bra ”för att få de bästa”. Som LO bas bör hon veta att det är de anställda som kommer med kloga förslag och gör ett bra jobb! Det är arbetarna som sår och vd:n som skördar. Men det tycks inte Wanja förstå! Jag tycker att hon ska skämmas och avgå omedelbart!
Läste en bra krönika i dag:
”Bonuspengar till världen – och vem är det som ska ha dem?
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är för fenomen inuti enskilda människor som gör att det blir så viktigt med ersättningar som är långt utöver vad en människa kan behöva och ha glädje av. Vad är det som uttrycks med miljonlöner och mångmiljonbonusar? Varför vill man ständigt ha mycket mer när man redan har oändligt mycket mer än de allra flesta?
Blir man viktigare när man får tolv miljoner till? Skulle en stor bonus säga till mej att jag är en oändligt värdefull människa, mycket mer värdefull än den som får lite mindre bonus än jag eller den som inte får någon bonus alls? Ska vi ha ett samhälle som värderar människor på det viset?”
http://www.vk.se/Article.jsp?article=266829
Nadia,
jag tror man bör klassificera det som en psykisk sjukdom. Det är en delmängd av (Obsessive compulsive disorder, ocd) tvångsbeteenden och tvångstankar, det är som samlarmani fast mer inriktad på pengar. Det finns effektiv behandling att få för sådana problem i den svenska vården. När jag jobbade med skadedjursbekämpning fick jag besöka flera människor som fyllt sina hem med så mycket bråte att det inte gick att ta sig fram, så jag har sett hur kraftiga och svårkontrollerade sådana impulser är, börjar man försöka hiva ut bråte så blir de extremt stressade. De har ofta dålig sjukdomsinsikt också, precis som girigbukarna.
Dessa girigbukar borde erbjudas vård, men precis som med knarkaren så kommer de tycka att de inte har ett problem, så tvångsvård kan vara ett alternativ. Det viktiga är väl att vi klassar det hela som en psykisk sjukdom, det har trots alt visat sig vara ett mycket destruktivt beteende.
Det är väl tämligen okontroversiellt att klassa det som en psykisk sjukdom då det är ett destruktivt beteende.
”Det är en delmängd av (Obsessive compulsive disorder, ocd) tvångsbeteenden och tvångstankar, det är som samlarmani fast mer inriktad på pengar.”
Martin, jag tror att det ligger nog en hel del i det du säger. En sorts samlarmani på pengar är ju vad de verkar vara.
Vilken sorglik valförlust! Jag röstade på er, dock inte på första namnet. Låt oss vara ärliga nu: er valförlust beror på första namnet på listan. En (för folket) helt okänd människa som gav bara en förvirrad intryck, angav inget förtroende alls. Som en gammal mormor som vill väl men saknar all pondus.