Lasses blogg

Vi har bott på samma gata, han bor där nu, jag bodde där som liten. Han bor nära Strandvägen, jag bodde nära Valhallavägen. Gatan heter Banérgatan. Ligger i Stockholm, på Östermalm.

När jag bodde på Banérgatan var ungdomsgänget Spiltaligan på tapeten och jag hade ingen aning om vem Jan Guilliou var, men han skulle komma att bli ett föredöme för mig.

Nu har han skrivit sina ”memoarer”, men jag har redan läst det han redan skrivit om sitt tidiga liv. Nämligen i boken ”Det stora avslöjandet” som han till hälften skrev i en cell på Långholmens fängelse där han satt som en följd av att berättat sanningen om hur spionaget på vänstersympatisörer i Sverige såg ut.

Jag kommer ihåg hur det blev en nyhet att en värnpliktig åkte ut från lumpen därför att han var fransk medborgare, det var Jan som redan då figurerade i kvällstidningarna, något han skulle fortsätta att göra i hela sitt yrkesverksamma liv.

Jag har inte läst den senaste boken, men jag tänker nog göra det så småningom. Under tiden kan jag rekommendera ”Det stora avslöjandet”, både för dess journalistik och inte minst för att den är en av de roligaste böcker jag läst.

Har man hängt med från slutet av 60-talet känner man igen mycket. Det är roligt, bara beskrivningen hur man raggade tjejer på Tennstopet torde få vilken ekenskis som helst som var med på den tiden att le igenkännande.

Den som tror att diskussionen om Israels brott mot mänskligheten är något nytt som kommit upp i samband med Aftonbladets kulturartikel torde få sina fördomar bekräftade i ”Det stor avslöjandet” där Jan Guilliou beskriver hur de Israeliska stridsplanen bombar Palestinska byar på ett mycket realistiskt sätt.

Att ha sedan beskriver Arne Lembergs (chefredaktör på porrtidningen Lektyr, och senare reporter på Expressen för att slutligen bli mördad av Idi Amin i Uganda) och hans äventyr i den journalistiska världen på ett sätt som gör att man skrattar hejdlöst gör inte saken sämre.

En kanske inte så känd bok av Jan Guilliou, men inte desto mindre läsvärd för det. Läs den och ni kommer att skratta länge och hjärtligt. Åtminstone om ni var med på 60- och 70-talen.

En sån journalist som Jan Guilliou som inte bangar att avslöja makten även om det skadar honom själv får vi inte de närmaste 100 åren så passa på att läsa hans kommande bok om hans skrivande liv och leverne.

Hans beskrivning i ”Det stora avslöjandet” hur han fick en gammal samegumma att bli behandlad som människa borde rendera honom alla tänkbara journalist- och litteraturpriser.

Läs också hans bok ”Det stora avslöjandet”. Inte minst för att ni som kommer ihåg hur det var en gång kommer att bli klart äldre än ni tänkt er på grund av att…

… ett gott skratt förlänger livet, här har ni chansen att bli odödlig!
Ta den!