En av ledarskribenterna i DN heter Sofia Nerbrand och hon har i en ledare klargjort att det ”hart när inte finns några fattiga i Sverige”, vilket ju låter jättebra.

Faktum är, säger hon, att Sverige har den lägsta andelen fattiga inom EU. Det är bara 1 procent av befolkningen som anses som fattig i vårt land. Det är även minst risk att bli fattig i Sverige jämfört med resten av Europa, påstår hon och grundar sin åsikt på siffror från Eurostat.

Men om det nu bara är en procent av befolkningen som är fattig så borde det ju vara en bagatell att göra Sverige till ett land utan ens en procent fattiga. Det kan ju inte kosta många spänn att lyfta en procent av befolkningen ur fattigdom, så varför är dessa en procent fattiga?

Ett svar kan vara behovet av välgörenhet. Överklassen har ett behov av att känna sig nyttiga och då är välgörenhet en utmärkt metod att minska sina skuldkänslor över den egna egoismen som ju inte tillåter att man säger nej till skattelättnader.

Att avstå från sänkt skatt och hellre vara för en rättvis fördelningspolitik skulle ju annars vara en utmärkt metod att bekämpa fattigdom. Men då skulle ju tillfredsställelsen av en och annan penninggåva vid exempelvis jultid gå förlorad vilket ju knappast skulle vara någon fördel för det egna samvetet.

På något sätt tycks egoisterna i överklassen och Moderaterna och de andra skattesänkarpartierna vara väldigt medvetna om att deras politik faktiskt leder till fattigdom och i värsta fall rent av misär för åtminstone en procent av befolkningen.


Överklassen behöver sådant här för att döva sina samveten och så de kan känna sig nyttiga.

Det konstiga är att de faktiskt tycks acceptera detta utan att vilja göra något åt det, vilket ju som sagt uppenbarligen skulle vara en tämligen lätt uppgift med tanke på att det endast handlar om en enda procent av befolkningen. Om nu DN:s ledarskribent har rätt.

Sofia Nerbrand avslutar sin ledare i Dagens Nyheter med påståendet att det inte var bättre förr. Tja, säg det till dem som råkat ut för den numera skenande egoismen i stället för den solidaritet som exempelvis präglade 1970-talet.

./.

3 Svar på “Ledarskribentens klagan”
  1. Martin skriver:

    Som medelålders gubbe i medelklassen kan jag intyga att välgörenhet är mycket viktigt. Folk har ju redan allt och alla dricker inte wisky, konjak eller vin, så vad fan skall jag ge vänner och bekanta på födelsedagar och jul för att visa att jag bryr mig. Att ge dem av min tid går ju inte för sig, det har varesig jag eller dom tid med. Kvar finns då att donera en slant till något okontroversiellt behjärtansvärt i deras namn.

    Nu startar folk dessutom födelsedagsinsamlingar på fejjan, så jag har varit tvungen att skänka 2 gånger redan i år. Även om jag är emot välgörenhet så vill jag ju inte vara rövhålet som inte bidrar till de här födelsedagsinsamlingarna. För de flesta har ju satt upp hyffsat ambitiösa mål för sina födelsedagsinsamlingar och jag vill ju inte bidra till en födelsedagsbesvikelse.

  2. LasseVbg skriver:

    Sofia Nerbrand. Jaså är hon fortfarande igång. För ett antal år sen skrev hon en artikel om hur åkte hon tåg och satt på tåget och ondgjorde sig över alla slöfockar som bodde i de små röda stugorna utanför tågfönstret. Slöfockar som hon och de andra höginkomsttagarna måste försörja. I Slutet av artikeln skrev hon ”jag vill inte vara sambo med slöfockar” vilka tydligen var alla som skymtade förbi utanför hennes tågfönster.
    En värdig representant för egoist-högern.

  3. Lasse skriver:

    LasseVbg:

    Jo, jag kommer ihåg det. Hon är uppenbarligen inte klok.

  4.  
Lämna ett svar

Please copy the string egEFaW to the field below: