Lasses blogg

Det brukar heta att segrarna skriver historien. Vi behöver bara tänka på hur ofta vi fått höra att det var USA som räddade Europas länder från nazismen för att inse att påståendet är sant, men ändå lögnaktigt med tanke på att de som verkligen räddade Europa från nazismen var Sovjetunionen.

Frågan är om inte moderaternas påstående om att partiet varit med i kampen mot apartheid måste betraktas som att numera får skam på torra land. Skäms inte moderaterna att ljuga svenska folket så rakt upp i ansiktet? Tror Moderaterna att alla som var med när kampen mot apartheid tog fart har dött och att det därför är ofarligt att börja ljuga för dem som inte har egna minnen av hur det verkligen gick till?

Vi vet att historieämnet inte ses som viktigt för borgerliga utbildningspolitiker. Det förstår man. Det gäller att hålla kunskapen om historiska fakta borta från folkflertalet, då blir folket nämligen lättare offer för moderaternas och borgarnas lögner.

Opinionen mot apartheid började i Sverige med ett antal reportage av författaren Per Wästberg vilket fått honom att höra till samlingen av opinionsbildare som Jan Myrdal och Sara Lidman, personer som näppeligen kan betraktas som moderater, eller ens i närheten av borgerlig ideologi.

När så moderaterna slår sig för bröstet och börjar tala om kampen för rättvisa, rösträtt, jämställdhet, diskriminering och rättsstat är det dags att ta sig för pannan för alla dem som har ens en gnutta kunskap om vad moderater och deras borgerliga lakejer har stått för genom åren:

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till arbetslöshetsförsäkring.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.

1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Det är viktigt att ha detta i minnet de kommande åren. Och framförallt vid nästa val. För vi måste komma ihåg att pratet om de ”Nya Moderaterna” är just bara – prat! I själva verket är partiet inte ett enda dugg nya. Det enda nya med partiet är att de insett att man kan lura folket genom att ljuga, vilket folket normalt brukar anse som negativt för ett parti.

Skillnaden nu är att den generation som hade personliga erfarenheter av sådan högerpolitik som moderaterna påstår sig inte vilja föra, men som de ändå i praktiken för, har dött. De som är kvar i livet och kan berätta vad moderaterna och de andra borgarna står för i praktiken är så få att de inte längre har någon betydelse i opinionen.

Därför kan moderaterna ljuga utan att skämmas.
Listan här ovanför är alltså mycket viktig!
Spara den. Du kan behöva den fortare än du anar.

./.